I natt har jag drömt om bebisen igen, men jag är inte säker på att drömmen handlade om bebisen i magen.
Jag var på ett slags internat där man väntade barn, bokstavligt talat. Vid inskrivningen fick man en livlös baby i en vagn och en säng tilldelad sig. Sen låg jag på sal med tre andra som också fått vars en vagn med en livlös baby i. Och så väntade vi. Och medan vi väntade så skulle vi vara så goda mammor som möjligt, för det skyndade på att bebisen skulle börja leva.
En morgon vaknade jag av att det gnydde in ifrån min babyvagn, så jag hade tydligen bestått provet och lyckats få liv i min baby. Lyfte upp henne (för det var definitivt en flicka, på säkert 3-4 månader) och gav henne välling, och de andra tjejerna på rummet var superavundsjuka. Vet att jag förundrades över och berättade för de andra att det inte gjort ont alls, och att jag inte behövts sys alls...
Tror inte att drömmen handlade så mycket om bebisen jag väntar, som om min plötsliga rädsla inför smärtan och förlossningen, vilken jag skyller helt och hållet på Abascals bok "Att föda" som jag fick av chefen i julklapp och snart läst ut. Innan jag läste den såg jag supermycket fram emot förlossningen och var inte ett dugg orolig. Alla andra klarar det ju! Och min mamma har gjort det 5 ggr, så så himmlans farligt kan det ju inte vara.
Men boken har nog skrämt mig lite. och sen lunchade jag ju med Anna (som är anestesiläkare i Lund, och alltså lägger bl.a. epiduralbedövningar på kvinnor som ska förlösas) igår, och då blev det mer prat om förlossningar. Jag sa att jag ville ha den bedövningen som man kan röra sig med (stand-up epiduralen), eftersom jag läst att det är bra om man kan stå och gå när det gör ont. Då skrattade Anna bara och sa att de som försöker stå upp oftast bara hänger över sina män eller nån stackars sköterska, eftersom de har så himmlans ont...
Drömmen var definitivt ett sätt för mitt undermedvetna att försöka hitta en genväg till ett barn - utan smärta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar