1,5 mardrömsdygn

Vilken mardröm... I måndags vid strax efter 16.00 gick jag på toaletten på jobb, och tänkte därefter börja runda av dagen. Från klarblå himmel kommer det då: rött blod i toalettstolen och på pappret. Världen frös till is, och allt gick i slow motion. Försökte minnas om jag haft ont i magen eller lyft tungt etc, etc, etc? Men jag kände ingenting, och hade ju suttit lugnt på min kontorsstol sen 15-fikan.

Ringde Cura från ett konferensrum, men fick bara veta att både min BM och gyn gått för dagen, och att jag skulle ringa KK-akuten om det blev problem under natten. Stängde datorn och tog mig gråtande hem, där jag konstaterade att jag blött ner mitt trosskydd påvägen hem. La mig på sängen och ringde mamma, som genast körde in till mig i stan, då T ju är i Spanien med jobbet. Sen ringde jag KK-akuten och hulkade fram vad som hänt och fick ganska så dåliga odds, tills sköterskan hörde att jag sett hjärtat slå på VUL förra tisdagen. Då lät hon mer hoppfull och sa att det kunde vara en slemhinneblödning bara, men att jag fick avvakta och se om det blev värre. Helt säkert skulle det göra ont, eftersom jag befinner mig i 10:e veckan, och säkert skulle det komma levrade klumpar och vävnader från fostret och annat, om det rörde sig om ett missfall.

Klockan 18.00 vågade jag mig in på toaletten igen, och då hade det slutat blöda. Som om någon tryckt på en knapp. Var trots det förstörd, och väntade bara på att syndafloden och mensvärken från helvetet skulle sätta igång...men det förblev lugnt över natten.

I går fick jag träffa min BM, Anki, som var världens gulligaste och försökte lugna mig genom att säga att det är ganska vanligt med små blödningar i tidig graviditet. Helt logiskt så vet jag ju att det är så, men när man redan varit med om ett missfall i år, så är man ganska hysterisk och inte så sugen på att vara med om det en gång till.

Tjatade mig till att få höra efter hjärtljud på fostret med en Doppler, men BM var tveksam eftersom man sällan kan höra ngt förrän i v 15-16. Jag gav mig inte, och blev ännu mer upprörd och ledsen när vi så klart inte hörde mer än mina tarmars sus och mitt eget hjärta som dunkade vilt i bakgrunden...

Snälla Anki ordnade dock med ett VUL hos min gyn i dag 11.30, och då fick jag se att allt var mycket bra med Bönan. Hjärtat tickade på som det ska, lilla älsklingen hade vuxit precis så som sig bör sen förra veckan och den lill* rackaren hade till och med vänt på sig och låg nu med huvudet åt andra hållet, hehe!

Vilken lättnad!!!! Är så otroligt lycklig och tacksam för att det gick vägen den här gången. Bara drygt två veckor kvar till "säkerheten" nu... Snälla, gode Gud, låt det gå bra fram till dess och även fortsättningsvis. Vill så gärna bli världens bästa mamma till sommaren!!!

Passar på att framföra mina tack till världens bästa blivande mormor och moster, som stöttat och tröstat i detta jobbiga. Speciellt moster Danni, tack för att du skjutsade mig tur och retur till Cura en massa och var med inne hos BM.

Massor av kärlek,

Mamma Sträng