Bråttom?

Detta skriver jag från förlossningen vid UMAS. Hur det nu givk till?? Drygt 6 veckor tidigare än jag föreställt mig att vi skulle infunnit oss här för första gången... Allt blir inte alltid som man tänkt sig, även om vi fortfarande håller tummarna för att vår lilla prinsessa ska förstå att det inte är så bråttom och stanna kvar där inne i det varma fostervattnet i åtminstone 3-4 veckor till!

För er som inte uppdaterats via telofon kan jag berätta lite kortfattat om det som hänt:

I går morse hade jag en blödning när jag gick på toaletten. Jag tänkte: Där rök nog slemproppen (men här på förlossningen kallar de den för teckningsblödning...), satte mig vid frukosten och slog numret till förlossningen. Blev beordrad att komma in direkt för kontroll. Var på KK 8.20 och fick genast ett CTG satt på magen. Hade märkligt nog massvis med sammandragningar, och riktigt starka! Kände dem inte alls och blev superförvånad. Fick en dos Brikanyl och det hjälpte för studen, sammandragningarna lugnade ner sig. Blev undersökt med vaginalt ultraljud just som jag trodde att jag skulle skickas hem igen, men då visade det sig att min livmodertapp baar var 13 mm lång (mot 30-40 mm, som den bör vara om man är förstföderska och befinner sig i v 34). På med CTG'n igen och så såg man att sammandragningarna kom tillbaka. Fick då ny dos Bricanyl, samt Betapred (kortison) i rumpan för att skynda på mognaden av lillans lungor.

Vid 15.00 satte man ett värkhämmande drop eftersom Bricanylen gjorde mig dålig och ändå inte hjälpte fullt ut. Fick 24 ml/timmen till att börja med och spydde nästan på kuppen. Men sen blev det lugnt i magen. CTG'n visade stabila hjärtljud hos lillan, och vid 18-tiden när nytt vaginalt ultraljud gjordes var tappen 16 mm (trycket hade då minskat och alltså fick den några millimeter extra). Man sänkte då dropp-dosen till 8 ml/timme och plötsligt hade jag värkarna från helvetet! Inte nog med att de hög som knivar i ryggen och var på 5 minuter (hallå! Kerstin Faxe lovade att värkarna är max 1-1,5 minuter långa!!!), de påverkade lillans hjärtslag oroväckande. Plötsligt var rummet fullt med läkare och dosen med värkhämmande höjdes till 16 ml/timme. Det pratades om snitt i fall värkarna fortsatte att få lillan att må så dåligt och jag blev superrädd. Är paniskt rädd för att sövas och att opereras på, vill dessutom mycket hellre föda naturligt, ju!

En läkare undersökte tappen med fingrarna vid 22-tiden och sa då att jag var öppen 1 cm, så en stund efter fick jag en ny dos med Betapred i rumpan, för att vara på säkra sidan. Fick sen ha CTG på magen hela natten och väcktes med jämna mellanrum när BM kom in och kikade till mig och frågade hur jag mådde etc.

I dag har det varit relativt lugnt. Dosen med värkhämmande har hela tiden mattats av och nu är den helt bortkopplad. Förhoppningsvis ska vi flyttas upp til prenatal om en stund, får stanna för observation över natten. Hoppas så att vi sen får komma hem så att jag kan packa BB-väskan, köpa det sista till lillan och lära oss hur filmkameran fungerar, innan det sen är dags. Har hur som helst fått hintar här omm att jag förmodligen inte kommer gå hela tiden ut... Typiskt när man räknat kallt med 2 veckors övertid för att hinna komma i ordning i nya huset.

Försöker uppdatera här igen i morgon...om man inte blivit mamma innan dess och sitter på neonatal och gullar med prinsessan!

Puss, A