I går natt hade jag en mardröm, som säkert hängde ihop med att Tomas fick för sig att stiga upp och gå till jobbet vid 02.00... Irriterades av att han öppnade och stängde garderober och byrålådor, så när jag sen somnade om så kom det med i drömmen.
Fast det var en tjej som rotade bland mina kläder och öppnade och stängde garderobsdörrarna. Sa till henne att sluta och låta mig sova ifred, men hon fortsatte bara. Till slut blev jag riktigt arg och ville börja skrika och skälla ut henne, men jag fick inte fram något skrik. Tog i allt jag kunde och kände frustrationen stiga, men inget hände. Satte mig upp och skrek...
...och så vaknade jag: sittandes i sängen, ylandes. Ens skrik låter så ynkligt när man just vaknat.... Men ändå skrämde jag upp mig själv så att jag fick sova resten av natten med tänd fönsterlampa :-)
Nu i natt så drömde jag betydligt trevligare: om bebisen.
Jag vaknade på BB och det var morgonen den 16/5. bebisen var född, men jag hade sovit igenom det hela, så min första fråga till Tomas var om lillan fötts den 15:e eller 16:e? Det mindes han inte, eftersom han glömt att titta på klockan... Frågade vidare hur mycket hon vägt och hur lång hon varit, men det hade han glömt att skriva ner. Blev irriterad på honom, för sånt är ju viktigt! Det är ju bland det första folk frågar en!!!
Sen gick Tomas och hämtade lillan från plastbaljan brevid min säng. Hon var ca 5-6 månader gammal och hade tjockt rödbrunt hår och ljusblåa, tätt sittande ögon (inte helt olik en manlig bekant till min man!), och hon var det sötaste jag någonsin sett!
Så plötsligt var vi hemma och "hemma" hade vi en trappa. Jag la ner bebisen på golvet och hon började genast kravla/krypa runt benen på oss när vi stod och pratade om något. Hann precis fundera över om jag stängt grinden i trappan när jag såg att bebisen var precis vi trappavsatsen. Sprang som en galning för att hinna fånga henne innan hon föll, men det gick i slow motion och jag hann aldrig fram. När jag kom till trappan såg jag lillan slå kullerbyttor ner, och sen fortsatte hon lugnt krypa på nedanvåningen. Kände mig fruktansvärt misslyckad som mamma...
Måste vara alla hormonerna som jiddrar med hjärnan. Och det är ju säkert därför som jag är helt slut om dagarna, värsta biofilmen i skallen hela nätterna, ju! Och därför ska jag knyta mig redan nu. I morgon går vi in i en ny vecka, mycket nytta att läsa och lära då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar