När jag tänker på hur många barn som kommer till på ren och skär egoism (hmmm, visst det är väl egoism hur man än vänder och vrider på det - men det är skillnad på egoism och egoism, så märk inte ord, hihi!) från föräldrarnas sida, så blir jag beklämd. Det är som när Paris Hilton shoppar en ny valp...typ. Det är jättegulligt i början, I'm sure, men kräver en hel del arbete och PENGAR.
Duh.
Det känns så ogenomtänkt ibland, själviskt, som ngt ha-begär...helt enkelt egoistiskt. Familjeplanering? Eller budgetplanering, för den delen? Hur tänker folk???
"Oooooh, en baby - klart vi ska ha det! Vaddå jobb och bostad? Vad ska det vara bra för? Vi ska ju ha en baby, då ska man väl ändå vara ledig och passa den, eller? Vi kan väl leva på soc och släktingar, i värsta fall? Blir finfint."
Eller den här (en favorit): "Man kan ju plugga medan man är mammaledig...eller sen när barnen blir lite äldre"
Hahahahaha.
Jaja, jag vet att jag tjatar, jag skrev om detta redan för snart ett år sedan i det här inlägget, men de som verkligen borde ha tagit budskapet till sig, har uppenbarligen ägnat sig åt annat...som att sluta skydda sig...
Och Tomas som oroar ihjäl sig var och varannan vecka för att han är rädd att vi, som verkligen gjort "rätt" och skaffat utbildningar, arbetat i ett par år för att kunna få högsta föräldrapenningen, köpt hus och förberett oss till max, inte ska få pusslet att gå ihop nu när jag är mammaledig. Men tror ni sådana som de jag beskriver ovan oroar sig om petitesser som egen bostad, inkomst, försörjning för ett nytt liv, en bra uppväxt för sitt barn etc etc???
Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Man blir bara beklämd.
