Förlossningsberättelse

Tisdagen den 5 maj var vi på Lemongrass på kvällen för att fira min syster, Danni, som fyllde 27 år. Vi åt gott - jag tog chilli pepper squid till förrätt och creamy curry prawns till varmrätt. Mmmmmm... Vid 23 bröt vi upp och tog en taxi hem. Vaknade första gången vid 01 och gick på toaletten. Blev därför förvånad när det var dags igen redn kl 02.15. Reste mig från sängen och kände hur det rann längs benen. Tanken "nu gick nog vattnet" for genom mitt huvud, men det var en så skrattretande tanke att jag slog bort den - "det är ju flera veckor kvar ju..." I hallen flödade det på och då var det inte längre någon tvekan. Sprang in på toa och tog en handduk och höll emot medan jag ropade till Tomas:

-Älsk, jag tror faktiskt att vattnet gick...faktiskt.

Sen blev allt ganska förvirrat, jag la mig på sängen och ringde förlossningen medan Tomas klädde sig och sprang för att hämta bilen. Gick därefter och tog en dusch och klädde mig bekvämt, sms:ade de jag lovat om att bebisen var på G, och ringde mamma.

Strax innan 03.00 kom vi in på förlossningen på UMAS, där jag fick visa trosskyddet för en barnmorska. Fick temp, blodtryck och CTG taget, och tilldelades en osexig "städrock", binda och nättrosor. 03.05 gjordes en vaginal undersökning som visade att jag var öppen 6 cm!!! Började gråta - blandade känslor. "Oj, vad snabbt det går". "Gud, så skönt...jag har ju inte kännt NÅNTING!!!"

Fick ett lavemang (Tomas passade på att flytta bilen, hehe) och pratade en bra stund med BM om förväntningarna på förlossningen. Kändes bra när hon sa att "med din långaa, smärta kropp så kommer detta gå superbra och snabbt - du ser ut att vara född att föda barn"!!! Där fick självförtroendet verkligen en boost!

BM läste sen mitt förlossningsbrev och kom sen in med en pilatesboll. Satt sen på den tills det började bli ljust, gjorde liggande åttor och hoppade för att vidga bäckenet. När jag var öppen 7 cm började jag känna av värkar, som mensvärk på framsidan av magen. Molade mest och profylaxandningen var helt klart tillräckligt som smärtlindring. Att jag rörde mig hela tiden bidrog säkert också till att lindra smärtan. Mellan 7 och 8 cm stod jag upp mycket och hängde mot Tomas. Vi lyssnade på soft musik från iPoden och liksom dansade. I värkarna andades jag som jag lärt mig på profylaxen och liksom la tyngden från ena till andra foten - kändes skönt att få röra mig...

BM kom in och konstaterade att jag var öppen 8 cm och föreslog att jag kanske skulle lära mig hur lustgasen funkar ifall det plötsligt skulle bli mer intensiva värkar. Gjorde så, började på 50/50 men kände att dte inte behövdes riktigt än. En timme senare kom BM in igen. Fortfarande öppen 8 cm, lite trist men med tanke på hur snabbt de tidigare cm gått, så var det ändå ok. (Har ingen uppfattning om tidpunkter från här, tyvärr).

Morgonpasset gick på vid 07.00, och jag presenterades för den Bm som förlöste lillan på eftermiddagen - underbart trygg person. Kändes superbra, även fast jag blev lite fundersam när hon sa att hon "hoppades att hon skulle hinna vara med vid förlossningen". Tomas reagerade nog också och undrae hur länge hon jobbade till? Till 15.00, sen kommer eftermiddagspasset. Minns att jag tänkte: Herre Jesus, har bebisen inte kommit till oss innan dess? Hur lång tid tar sånt här egentligen?

Den nya BM'n gjorde ny undersökning och det visade sig att jag var fast på 8 cm. Det gillades inte, så jag fick värkstimulerande dropp, 10 ml/timme och det var en chock! Plötsligt kom värkarna så tätt och intensivt att jag var tvungen att ta lustgasen. och den gjorde så att det tutade och brusade i öronen. Vrålade till Tomas att för helvete se till att de tog bort dte där droppet pronto. Hörde genom tutandet hur han föll till golvet. "Just my luck - den ende som kan nå larmknappen har svimmat...", tänkte jag. Men det där har jag bara hallucinerat, Tomas stod på andra sidan om sängen och han svimmade inte alls, utan larmade så att BM kom in och sänkte droppet till 2 ml/timme. Då gick det framåt i ett lugnare, mer hanterbart tempo.

Öppnade mig sedan stadigt igen, men de två centimetrarna, mellan 8 och 10, var inte roliga att genomleva. Hade väldigt ont i värkarna, som kom allt tätare. Smärtan satt på framsidan bara, inget alls i ryggen, så Tens hade nog varit svår att placera effektivt.

Lillan kom allt längre ner i förlossningskanalen och så snart det gick fick hon en skalpelektrod placerad på hjässan. Kände plötsligt att jag ville krysta och frågade om jag fick? BM sa att det inte var dags för det ännu, men att det kanske kunde kännas så för att lillan pressade mot ändtarmen. Trots lavemanget kände jag hur Bm torkade mig. Inte alls så skämmigt som jag trott, när man har så ont så bryr man sig inte om sådana petitesser som lite avföring...hehe.

Hängde över sängkanten , satt brett på knä och andades lustgas i värkarna. Blundade hela tiden, så Tomas sa till när värkarna började, gick jättebra - ett riktigt team work! Mitt i en värk, hög på lustgas, hör jag min mammas röst.

"Hej lilla hjärtat, vad duktig du är. Alla säger det i korridorerna, att du är en kämpe..." Etc etc.
Trodde jag hallucinerade, men nä då. Mamma hade lyckats ta sig in, hahaha. Hon blev ju bundis med alla BM och sköterskor när jag låg inlagd i april , så när hon kom för at t lämna babylakanen (som vi glömt att packa i BB-väskan, och som jag ringt om tidigt på morgonen.) vid lunchtid, så kändes hon igen av en sköterska som sa att hon självklart kunde gå in och lämna dem själv till oss och säga hej.

Kände det som att jag blev 5 år, och ville inte att mamma skulle gå, men ändå ville jag ju att tiden i dte rummet skulle var min, Tomas och barnets. Så efter en liten stund gick mamma, och jag hörde BM säga till henne att nu dröjer det inte länge innan du är mormor. (2 timmar till tog det sen.....)

13. 50 var lillan helt nere vid bäckenbotten och jag fick vända mig om i gynställning (eftersom jag bett om hjälp i förlossningebrevet med att inte spricka). Vilken underbar känsla att få krysta!!! Kändes som himmelriket, även om det sved och brände ju längre ner lillan kom. Tomas assisterade med syrgas, som jag fick mellan krystvärkarna. En liten stund efter jag börjat krysta kom förlossningsläkare inrusande och sa att lillans hjärtljud gick ner och att jag fick två-tre krystvärkar till på mig att få ut henne, annars skulle de hjälpa bebisen ut med sugklocka.

Jesus, tänkte jag, inte sugklocka...vill inte brista... Och sne tog jag i för kung och fosterland. Hörde efter ett par värkar BM säga: Nu kommer er lilla flicka med nästa värk! Vilken känsla. Tusen tankar hann rusa genom skallen medan jag väntade på den värken. Det brände och sved, men var ändå inget jämfört med värkarbetet mellan 8 och 10 cm.

Så kom sista krystvärken, och så sa det splash...eller plupp! Klockan var 14.06 (krystade altså i 16 minuter). Och ut kom en blå liten varelse. Tomas storgrät, så att han skakade. Jag lyssnade intensivt efter skriket. BM klippte navelsträngen (det fannas ingen tid att låta Tomas göra det) och förlossningsläkaren sprang med lillan till skötbordet där hon gnuggades och fick extra syre. Så hördes plötsligt lite gnäll och sen blev det riktiga skrik. Och då äntligen kom mina tårar. Tårar av lättnad och glädje, av utmattning och stolthet. Och oändlig kärlek till Tomas och vårt barn.

Fick veta att jag inte spruckit alls i mellangården, men lite grann på de inre blygdläpparna. På vänstersidan fick jag en del stygn, på höger behövdes inga. Kände absolut ingenting när jag syddes, eller ens när jag fick bedövningssprutan - för då hade jag just fått min lilla dotter till mig. Låg med henne på magen och grät glädjetårar och tittade in i hennes fina, fina ögon.

3090 gram vägde hon, och 48 cm lång var hon. Huvudomfånget var 34 cm.

Sammanfattningsvis fick jag alltså exakt den drömförlossning jag hoppats på: jag var rörlig in i det längsta, klarade mig länge på andningen och sen med lustgas. Framförallt klarade jag mig utan epiduralen (vilket jag är ganska mallig för, hehe - även fast jag vet att man inte får någon medalj för att man klarar sig utan). Jag fick aldrig panik, skrek inte eller grät, utan höll mig lugn och grymtade och gnällde nog mest när det gjorde ont. Fick mycket beröm och positiv feedback från BM och Tomas, kände mig hela tiden som number one, som superkvinnan, urmodern...starkas i universum! Tomas säger att jag sa, nån gång mellan 8 och 10 cm, att Vendela tyvärr får bli ensambarn, fär "detta gör jag ALDRIG om". Men, handen på hjärtat, jag ser fram emot nästa gång. och nästa. Och kanske nästa? Det är verkligen den bästa upplevelsen jag någonsin haft, och jag hoppas att jag lyckats förmedla det här och inte skrämt någon!

Kram från Vendelas mamma