Om tre små veckor

Om tre små veckor vet jag hur det står till med ärtan i magen, för då har jag nyss varit på VUL på Curakliniken här i Malmö. Förra gången jag skulle på VUL, 21/4 2008, var jag livrädd, eftersom jag befarade det värsta; ingen hjärtaktivitet...eller ingenting alls (ofostrig graviditet). Men gynekologen och T såg tydligt ett hjärta blinka (jag såg ingenting för jag skrattade hysteriskt och grät samtidigt - anspänningen som släppte, skulle jag tro). Det är väl därför det kändes så extra hårt att kroppen behöll den lill*, trots att hjärtat slutade slå bara två-tre dagar därefter.

Men den här gången har jag tänkt ett steg längre: jag har bokat VUL till efter den tidpunkt då den förra bebisen dog, dvs. till efter 7+6 (VUL bör enligt mina beräkningar bli på 8+2 den här gången). Det är värt den extra väntan det innebär, för som det är nu kommer jag åtminstone slippa undra över om den här ärtan gick samma öde till mötes på 7+6, som förra...

Skulle egentligen träffat väninnan S i kväll, men ställde in. Vi dricker alltid lite vin till maten när vi träffas, och jag skulle inte komma undan med mindre än att berätta om ärtan i min mage - det finns inte en chans att hon trott på någon bortförklaring, eftersom hon vet att vi aktivt försökt bli gravida sen skrapningen. Och T vill att vi väntar lite till med att berätta. Helst till efter VUL, men jag vet inte hur det ska funka, S kommer undra varför jag undviker henne! Nästa vecka är jag i väg på kurs större delen av veckan, så där löser det sig automatiskt, men därefter får jag nog krypa till korset.

Blivande farmor vet heller inte ännu, och blivande mormor har grymt dåligt samvete för att hon fick låtsas som ingenting när blivande farmor undrade om jag fortfarande dricker vin/sprit, eller om de kan förvänta sig glädjande nyheter snart? Hahaha, så roligt! Påpekade detta för T, men han vill inte säga det på telefon, så då får det väl vänta tills vi har ett ärende hem till henne, då.