De senaste dagarna har präglats av en extrem missfallsnoja. Förra graviditeten slutade med ett MA (missed abortion, fördröjt missfall på svenska). Det var en riktig bitch slap för mig och en total förlust av tro på min egen kropps förmåga att ge mig korrekta signaler. Varför stöttes inte det döda embryot ut, för? Tror det hade varit enklare att ta till mig om jag sett blod och kännt smärta, än att bara få se på en skärm att den lill* slutat växa tre veckor tidigare.
Min man försöker lugna mig med att det givetvis inte betyder att den här graviditeten kommer att sluta på samma vis, bara för att vi råkat ut för det en gång. Den här gången ska det gå bra! Vi SKA få vårt familjetillskott den 30 maj 2009 (BF enligt Familjeliv.se).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar