Om tre små veckor

Om tre små veckor vet jag hur det står till med ärtan i magen, för då har jag nyss varit på VUL på Curakliniken här i Malmö. Förra gången jag skulle på VUL, 21/4 2008, var jag livrädd, eftersom jag befarade det värsta; ingen hjärtaktivitet...eller ingenting alls (ofostrig graviditet). Men gynekologen och T såg tydligt ett hjärta blinka (jag såg ingenting för jag skrattade hysteriskt och grät samtidigt - anspänningen som släppte, skulle jag tro). Det är väl därför det kändes så extra hårt att kroppen behöll den lill*, trots att hjärtat slutade slå bara två-tre dagar därefter.

Men den här gången har jag tänkt ett steg längre: jag har bokat VUL till efter den tidpunkt då den förra bebisen dog, dvs. till efter 7+6 (VUL bör enligt mina beräkningar bli på 8+2 den här gången). Det är värt den extra väntan det innebär, för som det är nu kommer jag åtminstone slippa undra över om den här ärtan gick samma öde till mötes på 7+6, som förra...

Skulle egentligen träffat väninnan S i kväll, men ställde in. Vi dricker alltid lite vin till maten när vi träffas, och jag skulle inte komma undan med mindre än att berätta om ärtan i min mage - det finns inte en chans att hon trott på någon bortförklaring, eftersom hon vet att vi aktivt försökt bli gravida sen skrapningen. Och T vill att vi väntar lite till med att berätta. Helst till efter VUL, men jag vet inte hur det ska funka, S kommer undra varför jag undviker henne! Nästa vecka är jag i väg på kurs större delen av veckan, så där löser det sig automatiskt, men därefter får jag nog krypa till korset.

Blivande farmor vet heller inte ännu, och blivande mormor har grymt dåligt samvete för att hon fick låtsas som ingenting när blivande farmor undrade om jag fortfarande dricker vin/sprit, eller om de kan förvänta sig glädjande nyheter snart? Hahaha, så roligt! Påpekade detta för T, men han vill inte säga det på telefon, så då får det väl vänta tills vi har ett ärende hem till henne, då.

Heartbeats

Enligt mina graviditetsböcker börjar lilla ärtans hjärta slå sina första slag på den 22:a dagen, dvs. i dag! Svårt att tänka sig att det just nu finns två hjärtan som slår inuti mig... Har nynnat på José Gonzales underbara version av The Knife's Heartbeats en stund nu.

http://www.youtube.com/watch?v=s4_4abCWw-w

I övrigt kan jag berätta att måndagar och graviditetströtthet inte är någon rolig kombo. Dagen har sniglat sig fram, och emellanåt har jag inte kunnat tänka på annat än mina mysbyxor (med resår i midjan!), soffan, kudden, filten och en bra film att sova till en stund, innan min man kommer hem och äter middag med mig. Bara 8 minuter kvar...

5+0

I dag går vi in i vecka 6 (5+0 i dag), ytterligare ett snigelsteg mot "säkerheten" på 12+0, 7 veckor bort.

Så här skriver FL om vad som händer den här graviditetsveckan:

Vecka 6 - 28 sep - 4 okt 2008

Kroppen: Kvinnor kan få lite pormaskar i ansiktet till följd av hormonerna. Andra graviditetssymtom är att man kan känna sig yr och lite darrig i benen emellanåt, särskilt om man har stått länge eller reser sig häftigt. Brösten kan ömma lite och bli en aning större.

Embryot: Nu växer embryot ca 1 mm om dagen. Det är lika stort som en ärta, dvs 3-5 mm. Det har fortfarande svans som senare blir till ben. Embryot utvecklar det som ska bli nervsystem, det visar sig nu i form av tunna trådar.Kroppens organ börjar bildas på allvar, stämband och underkäke börjar ta form. Innerörat skapas, hjärtat slår med en kammare och munöppningen är skapad. Nu skapas en skiljevägg i hjärtat, navelsträngen, lungor, bukspottkörtel, sköldkörtel och lever.

En liten ärta! Så sött. Pormaskar? Blä! Men har tack och lov inte sett till något ökat antal av den sorten!

I går fick blivande morbror R reda på den glada nyheten, liksom hans sambo, S, då vi träffade dem för att gå ut och äta. Dubbelt kul blev det när S berättade att hennes bror ringt tidigare på dagen och delat med sig av samma glada nyhet: han och hans tjej ska ha barn ungefär samtidigt som oss, i början av juni. OM allt går bra. OM. Detta OM...

Kanske hade jag nojjat mindre om jag mått illa eller kännt att det händer något i magen? Som det är nu, så är mina enda symtom på att något växer i mig, att jag är trött redan från lunchtid, att jag är uppe och kissar två gånger per natt (trots att det egentligen inte kommer så mycket...), att bröstvårtorna är lite ömma och att jag får synliga blå ådror över brösten och mellan dem fram emot kvällen.

Har lagt iPoden på laddning, och efter duschen ska jag bege mig ut på en promenad i det vackra höstvädret, innan det är dags för söndagmiddag hos mamma och pappa.

En graviditetsvecka

Nu har jag vetat att jag är gravid i ganska exakt en vecka. Är i dag på 4+5, och den största förändringen jämfört med för en vecka sen torde väl vara att tröttheten ökat, att brösten börjat ömma lite grann och att jag är uppe och kissar, inte bara en, utan TVÅ gånger per natt. Kanske inte så konstigt att jag är trött om dagarna, när jag tänker efter?

Förutom blivande mormor och morfar, så vet nu även blivande moster D och hennes kille om att vi väntar tillökning. Dessutom råkade jag säga det till en gravid kollega, som förresten lämnade oss för att gå på föräldraledighet i dag (BF 10/10), eftersom vi kom till att bli förtroliga på tu man hand i fikarummet.

I morgon ska vi träffa blivande morbrorn R och hans tjej på en restaurang, och då kommer vi berätta även för dem, eftersom de ändå kommer att fatta när jag inte dricker något vin... Det säger en del om vårt samhälle och dryckeskulturen i det, när man direkt får frågan om graviditet om man tackar nej någon gång...

Har lite dåligt samvete för att jag inte berättat för min bästa väninna, S, ännu, men den här veckan har vi inte setts, hon har så mycket med lägenhetsförsäljning och jag har varit så trött. Inte heller blivande farmor vet något ännu, men hon är utomlands, så det förklarar saken. Det här är ju inte något jag vill berätta över telefon i heller, direkt. Det får bli när det blir, helt enkelt.

Maken är på kick-off och kommer hem först i morgon, så jag har dator, TV och säng för mig själv. Ska nu frossa i Lipstick Jungle och Grey's Anatomy. Det bästa med hösten är onekligen att alla bra serier drar i gång igen.
Fram emot 21-tiden ska jag träffa syster D, om jag orkar :-) Hoppas på att hon vill äta bläckfisksallad med mig på Lemongrass.

Missfallsnoja

De senaste dagarna har präglats av en extrem missfallsnoja. Förra graviditeten slutade med ett MA (missed abortion, fördröjt missfall på svenska). Det var en riktig bitch slap för mig och en total förlust av tro på min egen kropps förmåga att ge mig korrekta signaler. Varför stöttes inte det döda embryot ut, för? Tror det hade varit enklare att ta till mig om jag sett blod och kännt smärta, än att bara få se på en skärm att den lill* slutat växa tre veckor tidigare.

Min man försöker lugna mig med att det givetvis inte betyder att den här graviditeten kommer att sluta på samma vis, bara för att vi råkat ut för det en gång. Den här gången ska det gå bra! Vi SKA få vårt familjetillskott den 30 maj 2009 (BF enligt Familjeliv.se).

Plus!

Egentligen var det meningen att vi skulle testa tillsammans i morgon bitti. Men jag bara visste att jag är gravid, och CB-testen som inhandlades på lunchen brändes och retades i väskan.

Tänkte att jag var dum som slösade bort ett test, eftersom det bara gått 12 dagar sen ägglossningen. Men jag har en lutealfas på 10 dagar normalt, så därmed är jag i dag på BIM+2. Och tempen var fortsatt hög i morse (37,3 grader). Och inga tecken på en annalkande mens hade gett sig till känna...

Så helt dum var jag kanske inte?

17.30 kunde jag inte hålla mig längre. Kissade på stickan, la den i från mig och var inte ett dugg nervös. Jag visste redan. Jag ville bara ha bekräftelsen. Fick ett starkt plus direkt!

17.32 ringde jag min man.

Jag: Hej...det är jag...
Han: Hej, vad har hänt??? (snacka om instinkter!)
Jag: ...*snyft* Jag är gravid...*viskandes*...du ska bli pappa....

När han kommit hem tittade vi i gravidböckerna från förra graviditeten och mös... Den här gången ska det gå bra. I maj SKA vi bli föräldrar.